Recension
av Sommarboken, Tove Jansson
Historier som aldrig fastnar
I 22 ”fristående” kapitel berättar Tove Jansson om Sophia, hennes farmor och pappa. De tillbringar en sommar på en ö i finska viken, en ö full av äventyr. Finns det inga äventyr kan man skapa sig egna. De får besök av en fin herre, råkar ut för stormar och en påfrestande katt. De skriver en avhandling om metmaskar och tillbringar, så klart, en massa tid vid havet och i den vackra naturen. Detta illustreras med några vackra bilder, målade av författaren.
Det som är ett genomgående tema är vänskapen mellan generationerna, utbytet av erfarenheter och tankar om livet. Varje kapitel är som en egen novell, och följer ingen kronologi. ”Sommarboken” är ett bra namn på denna samling verk; den passar perfekt denna årstid.
Jag är inte överförtjust i denna bok. Den är faktiskt en besvikelse. Hade inte augustitemat med Tove Jansson dykt upp på LitteraturMagazinet hade jag förmodligen inte läst boken. Ändå är jag tacksam att jag gjorde det. Blickar man djupare är det en fin skatt från en känd författare, en klassiker som kommer att läsas generationer framåt. Jag är dock inte särskilt imponerad av hennes sätt att skriva, och jag blir aldrig riktigt fast vid historierna om, den ibland något buttra, farmorn och enfaldiga Sophia. En mysig sommarbok, men berättelserna stannar kvar där, de håller inte till hösten.
Första meningen: Det var en tidig mycket varm morgon i juli och det hade regnat på natten.
Gillar: Illustrationerna som fångar upp handlingen.
Gillar inte: Är inte överförtjust i Toves sätt att skriva och formulera sig.
Mottagen: 4 augusti 2012
Anmäl textfel
