Recension
av Sommarboken, Tove Jansson
Om kärlek - och att såra dem vi älskar
En ö i finska skärgården. Där tillbringar Sophia, liten flicka, sina somrar. Mamma finns inte. Pappa befinner sig alltid i periferin: ofta frånvarande, inte i fokus ens när han finns med. Istället framträder farmorn tydligt.
I sin avskalade men långt ifrån karga stil blir "Sommarboken" starkt poetisk. Det är en realistisk berättelse om vår tendens att göra illa de vi älskar mest. Ibland gör det ont i ögonen att se hur Sophia och hennes farmor inte orkar nå varann. Sophia förstår inte hur utsliten och utled den gamla har blivit. Andra gånger är närheten värmande, fnitterskapande, Tove Jansson-finurlig.
"Sommarboken" liknar nästan en novellsamling och vissa av berättelserna kommer jag att minnas extra starkt extra länge: 'Berenice', 'Katten', 'Schlafrocken', 'Sophias storm'. Sophia och hennes farmor försvinner nog inte i förstone. Jag bär dem med mig nånstans nära läsglädjens centrum.
Mottagen: 21 augusti 2012
Anmäl textfel
