LitteraturMagazinets recension av Bildhuggarens dotter, Tove Jansson
Måste-läsning för alla Tove Jansson-älskare
Tove Jansson är en av få som lyckas vara lika genial för alla åldrar.
Tove Jansson skrev för både barn och vuxna, men hon tenderar att förknippas mer med sina Mumin-figurer än med de romaner och novellsamlingar hon som också skrev.
"Bildhuggarens dotter" från 1968 är upplagd som en novellsamling, med korta berättelser där mer eller mindre samma personer återkommer. Den är självbiografisk och handlar om en smågalen familj: berättaren själv, mamma och pappa, samt familjens många olika husdjur av olika arter och – i marginalen – en bror. Släktingar, vänner och grannar dyker också upp.
Titeln kommer från faderns yrke som skulptör, men även mamman var konstnär och hennes ständiga illustratörsuppdrag gör många avtryck i texten. Kreativiteten syns också i vardagen, där en apa skuttar omkring i lägenheten och excentriska drag tycks vara de mest åtråvärda karaktärsegenskaperna. Vanliga människor behandlas sorgset nedlåtande, medan annorlunda och lite jobbiga karaktärer snarare får respekt.
Det är svårt att inte se hur Mumin-figurerna återspeglas i den konstnärsfamilj som Jansson målar upp. Pappan är precis lika emotionell och dramatisk som muminpappan, medan mammans pragmatiska sätt påminner starkt om muminmamman. När huvudpersonen råkar ha sönder något riktigt fint och får höra "det gör inget, jag har alltid tyckt att den var ganska ful" så kunde det lika gärna ha varit muminmamman som talade till mumintrollet.
Det är härligt med böcker där varje berättelse är högst tio sidor och språket dessutom är förföriskt personligt. Det är hela tiden sagolika scenarion som framställs och vissa av sagorna förlorar sig långt in i fiktionen, bortom möjligheternas gräns, medan andra tycks blanda en smula fantasi i precis allting.
"Bildhuggarens dotter" är måste-läsning för alla Tove Jansson-älskare, men också för alla som inte ännu har förstått hennes trollkraft.
Mottagen: 18 september 2014
Anmäl textfel