Recension
av Kometjakten, Tove Jansson
Missljud i Mumin-melodin
1946 gav Tove Jansson ut boken "Kometjakten". Under femtiotalet kom samma bok ut i lite omskriven form med titeln "Mumintrollet på kometjakt" och 1968 var det dags för nästa omarbetning: "Kometen kommer". Den senare läste jag häromsistens, full av förtröstan om en guldglänsande lässtund, eftersom Mumin är och förblir just Mumin och ingenting annat. Trodde jag, alltså.
Jag hade riktigt höga förväntningar och fallet blev desto större. Det här är nämligen inte alls så klokt och mitt i prick som Mumin brukar. Nej, det känns mest fånigt. Sådär som när författare skriver för barn och inte alls hittar det trovärdiga tilltalet – vilket verkligen inte är vad jag förknippar med Tove Jansson! Det enda roliga är att Snusmumriken dyker upp för första gången. Liksom Snorkfröken. Och Snorkfrökens förhållande till Mumintrollet är så otroligt förälskat fjolligt att jag inte vet om jag ska gråta, skratta eller spy.
Nej, det här var inte min Mumin-melodi.
Mottagen: 20 augusti 2012
Anmäl textfel
